Det är inte alltid som ens omdöme fungerar riktigt som det ska. Till exempel undrar jag lite över vilken del av förnuftet det var som ansåg att det var en god idé att rida ut ensam, barbacka, på en häst som är under igångsättning - i halv orkan...
Det blåste praktiskt taget storm igår eftermiddag här i Muppsala, friska vindar minst sagt! Eftersom UnoBrun fortfarande går lugna turer i naturen så känns det inte alltid nödvändigt att slänga på sadel innan jag rider. Det blir nog faktiskt mer utan sadel än med just nu. Igår var dock en sån där dag när de första 10 minutrarna av ridturen var lite avgörande för hur det skulle gå sen. Unopeden är (oftast) en väldigt snäll kille, som utan problem går fram överallt. Men antagligen bidrog stormvindarna och hans överskottsenergi till att det var vääääldigt svårt att hålla sig i skinnet igår. Han började nästan direkt efter att jag lämnat stallplan med att frysa fast. Och stirra. På ingenting.
Det händer inte så ofta men de gånger det händer så finns det oftast två möjliga scenarion;
1. Man kan låta honom stå fastfrusen en liten stund innan man försiktigt manar fram honom igen, varpå han glatt traskar vidare en bit innan samma procedur upprepar sig igen.
2. Man kan gå på honom, guns blazing, och tala om för den mycket vuxne herren att så här gör vi faktiskt inte - gå framåt! Det brukar dock alltid resultera i att Unopeden svarar tillbaka... med det tunga artilleriet.
När man sitter barbacka säger det sig självt att man helst undviker alltför mycket stegringar och bocksprång, så jag var helt på det klara med att vi kör den mjuka metoden, dvs 1:an är ovanför. Men när det upprepas för sisådär 27:e gången så är det lätt att ruttna ihop lite. Uno förstod dock inte alls varför matte inte uppskattade alla små pauser, men han tolkade hennes pådrivning nåt i stil med: "Okey - let's GO!!!"
Jag fick en halvtimmes gratis balansträning.
Det var alldeles för länge sen vi var ute och rejsade - nu hoppas jag att det kommer bli mer sånt här i sommar!
