Nu är jobbhelgen över. Imorgon väntar plugget igen.
Woop woop. Typ.
Den Brune höll på att ge mig en luftfärd ikväll. Det är sällan den Lundbergska rumpan skiljs ofrivilligt från sadeln, men en ninja-and fick Uno att hoppa sisådär 5 meter i rak västlig riktning på vår konditionsrunda. Jag satt lite löst en kort stund, men det krävs mer än en lågt flygande gåsfågel för att få knäslutet att vara otillräckligt.
Tack till Den Vilda Ponnyn för träningen han grundlade för alla de där åren sen.
Nu stundar veckan då det är dags att ta kursen på allvar. Nästa växel på pluggbiten måste läggas i och jag vet inte vart kopplingen sitter längre. Oh well, har crossväxlat förut - ForceraForceraForcera.
Till helgen ska jag iaf efter 7 sorger och 8 bedrövelser få dundra loss igen. Fälttävlansbanan väntar på mig och Unopeden...
Äntligen! Som Gert skulle ha sagt.
Då. Tre år sen. Känns som en mindre evighet.