Idag var det lite tungt.
Ny kurs påbörjad i måndags; den otroligt upphetsande Livsmedelssäkerhet (14p) har dragit igång och det är precis lika osexigt som det låter. Har idag haft 5h föreläsning om avloppsvatten, grönsaker och virus i mat. Allt leder till humana sjukdomsfall och det är ganska lätt att känna ”WTF, jag skiter väl ganska duktigt i människor…”. Men eftersom en del legitimerade veterinärer arbetar inom livsmedelsindustrin så tycker man (nån?) att vi ska kunna det här också.
Bara att gilla läget och köpa det helt enkelt. Kursen är inne på sin 4:e dag och jag har redan närmare 40 sidor i min sammanfattning av de föreläsningar vi har haft hittills. Känns bra. :-/
Men det är inte därför som livet är tungt. Nej, det är stackars UnoBrun som mår tjyvens och det så till den milda grad att han står på sjukhus med trasigt ben.
I helgen kom han in från hagen med ett svullet bakben och en (måttlig) hälta. Det gick inte riktigt att visitera fram nåt i hoven utan han gillade inte alls att man klämde på honom. Men en begynnande hovböld var väl det som låg närmast till hands att misstänka.
Tänkte som så att vi ger det nån dag så får vi se hur det utvecklar sig. Svullnaden gick ner och hältan verkade ge sig också, men eftersom det gnagde lite i bakhuvudet så kände jag att jag ville åka in och kolla honom för säkerhets skull. Jag tyckte nämligen inte att det var så som en hovböld på Uno brukar vara och jag befarade starkt att det var en hovbensfraktur som vi hade åkt på.
I tisdags åkte vi därför till Mälarkliniken på eftermiddagen och det var med en klump i magen som Lundbergskan svängde in på parkeringen… In med Uno, som knappt visade nån hälta alls på löpargången. Så han böjdes och fortfarande var det ingen större markering. För säkerhets skull gick vi till Smedjan för att plocka bort skon och kolla så det inte var nånting som låg och tryckte där och till vår (initialt) stora glädje kom det faktiskt lite sörja efter att hovslagaren skrapat lite på ytan. Wohoo – hovböld!
Och sen slutade vi hurra.
För det var ingen vanlig hovböld. Större delen av sulan var underminerad och det karvades, karvades och karvades i hoven. När mer än en tredjedel var bort kändes det inte så bra längre. (Dagens understatement.)
Uno fick i alla fall stå kvar över natten för att få antibiotika och smärtstillande intravenöst. Så med gipsad hov fick min lilla Bruno sova borta och mattes hjärta värkte när jag åkte därifrån.
Igår pratade jag med behandlande veterinär på förmiddagen och då hade de fått skära bort ännu mer av hoven på morgonen när de skulle kolla hur det såg ut under gipset. Sen på med nytt gips och tillbaka till medicineringen igen. Han blir i alla fall kvar över helgen och så får vi se vad som sker på måndag.