Här i Uppsala är det mörkt nu när klockan är 16.45 typ. Det ger inte många timmars dagsljus direkt. Tur att man snart kan få säga att det vänder igen. Om två månader har julen redan både kommit och gått. Galet.
Sommar, känns som igår och samtidigt som en evighet sen.
Idag var det föreläsningar som vanligt; Koagulation & läkemedelspåverkan samt Hyaluron & ps-GAGARbehandling på Häst. Intressant att höra skillnader om exempelvis intramuskulär vs intraartikulär behandling och effekter av dessa.
Många spenderar ju dessutom stora summor pengar varje månad på olika kosttillskott som Glukosamin eller Hyaluron. Naturligtvis kom vi in på huruvida dessa fodertillskott gör någon skillnad eller ej och naturligtvis finns det inga vetenskapliga bevis på att det faktiskt gör det. Go figure. Hade det funnits vetenskapliga studier som visade på effekt av orala behandlingar så hade nog många veterinärer föreskrivit det istället för att spruta leder till höger och vänster.
Idag fick Unopeden en skön skritt- och travrunda i skogen. Det blåser en del här också, även om det knappast är någon stormvarning, och då är det skönt att få lite lä från träden i Hågadalen.
Imorgon ska Rulle och jag ta en sadelpromenad och om jag kan lura med mig Vilda Matilda upp till stallet så blir det nog lite mer inridning de närmsta dagarna också.
Rulle Röding är ju som bekant efter sina jämnåriga i utbildningen. Inte för att han varit svår, trasig eller bråkig - nä, det beror bara på mitt eget beslut att vänta tills jag tycker att hans kropp ser redo ut för det.
I dagens hästsamhälle finns det en sån outtalad regel för hur all inridning ska gå till; man sitter in dem på hösten när de är 2, vilar dem över vintern; rider igen på våren, gör treårstest, sommarvila och sen sätta igång dem på hösten igen. Vintervila och sen ska de tävlas som 4-åringar. Så gör man för så gör alla. Punkt slut.
Jag har valt att INTE göra så. Rulle har helt enkelt inte varit mogen för det. Han har varit liten och omusklad och det har känts HELT FEL att sätta sig på en så häst. Visst har det stundtals känts som att vi ligger jättemycket efter alla andra och att vi aldrig kommer "komma ikapp", men de känslorna försvinner helt när jag tittar på Rulle nu. För nu ser jag en häst som inte bara ser ut att klara av det, han kommer klara det så bra att det inte blir jobbigt och svårt bara därför. Dessutom är han lugn, trygg och har fullt förtroende för matte.
Nä, att ha väntat ut hans växtperioder och fula ankungefas har varit helt rätt sak att göra - det är jag övertygad om. Nu känner jag att jag istället gett honom en schysst chans att få hålla ordentligt och inte stressa fram "resultat" som i det långs loppet inte betyder ett skvatt. För vilket värde har ett bra treårstest när man nåt år senare har en häst med OCD, pålagringar eller ständigt återkommande synnoviter...?
Min häst ska inte peaka som unghäst. Han ska hålla hela livet.
Världens sötaste fölunge! Då 6 dagar, nu 3 år och 3 månader.