Uno Brun gjorde en fantastisk upptäckt häromdagen.
Daim är makalöst gott.
M A K A L Ö S T gott.
Matte gjorde misstaget att introducera Unopeden för Daim. Nu lär jag inte få ha choklad ifred någonsin igen.
(Inte för att jag käkar choklad i stallet alltför ofta, men ändå...)
Unolainen är väldigt nöjd över att få komma igång igen (liksom jag) och det är en glad fyrfoting som får bege sig ut på ridturer, både i skogen och i ridhuset. Idag har vi tagit rundan som innebär något av en emotionell kris för Uno varje gång vi går den vägen. Uno har nämligen ett litet, litet karaktärsfel om man kan kalla det så. Måvara att han är en tuff, orädd fälttävlanshäst som utan tvekan kastar sig utför stup och inte tittar två gånger på avgrundsdjup innan han hoppar genom eld om jag ber honom.
Detta till trots... Han har ko-skräck.
Ruminanter är djävulens avkomma enligt Uno, de äter hästar och kan attackera från alla möjliga håll, inklusive ovanifrån.
Idisslare is not to be trusted.
Ever.
Så det faktum att det bor 10-talet tjurar alldeles i början på en av våra rundor gör att det blir extra spännande även om vi fortfarande bara skrittar. Skritt blir nämligen ett relativt begrepp då. Istället övergår den fyrtaktiga lugna gången till en väldigt svävande, dansande, tyngdlagdsbekämpande rörelse.
Plötsligt behärskar vi skolorna över mark, piaff och passage är plättlätta och banne mig om inte Uno blir den felande länken mellan fyrfotagångare och primater.
Turligt nog har matte fortfarande balansen i behåll och Brunos små gymnastiska övningar resulterar inte i mer än att han låter som en blåsbälg och kossorna får lite underhållning i några minuter. Även om våra ridturer inte bjuder på någon större fysisk ansträngning så här under igångsättningen, så blir det ändå rejält med mental stimulans för den Bruna.
Den Röda är faktiskt inte alls lika rädd för kossorna. Han har liksom aldrig blivit rädd för något särskilt mycket. Man kan ju hoppas att det beror på att han är en i grunden väldigt trygg individ som inte fått anledning att hysa några osäkra känslor. Kanske beror det bara på att han är lite korkad. (Men söt.)
Kandidatkursen har som sagt börjat och jag har hamnat i himlen. ÄNTLIGEN får man foga lite över sin egen tid. Jag är hyggligt effektiv ändå och har sökt fram massor av bra artiklar till mitt arbete. Problemet är bara att jag har sökt fram så många bra och spännande artiklar att jag inte längre vet vad jag ska skriva om... Oops.
Men jag tror att jag får ordning på det under morgondagen!
:-)
Så söt häst!
skriven